Livet går framlänges,
men jag lär mig hur det ska levas baklänges.
Nuet är för kort,
för livet självt att hinna med.

Allt sker så definitivt för sent,
och ingenting jag gör kan bli som jag vill.
För det är bara när allt redan skett som jag vet,
hur jag ville att det skulle bli.

Jag förundras över hur hela mitt hjärta
ändå verkar vilja leva.
Precis åt alla håll och kanter,
på alla sätt och vis.

Kanske kommer jag någon gång
kunna försonas med min tid.
Kanske kommer jag någon gång
kunna förlåta mina förluster.

Jag lovar härmed
att om tiden låter
mig förlåta mig
med tiden

låter jag mitt hjärta banka högre än alla susande träd
en regnvåt höstkväll precis mitt i allt i det nu
som jag lärt mig sluta drömma om att fånga in.

Istället ska mitt hjärta banka flera slag varje minut
åt alla håll och kanter och på alla sätt och vis
under resten av den tid som utlånats till mig.

(Dikten är inspirerad av frikyrkopastorn, ex-alkoholisten och musikkännaren
Olles fantastiska sommarprat.
Och av alla träd som talat till mig de mil jag flytt tiden
och mig själv i en allt högre fart i skogen bredvid där jag bor.)

Länk till Olle Carlssons sommarpratarsida:
Sommarprat med Olle