You are currently browsing the monthly archive for juli 2010.
Idag ska jag bara lyssna på Hästpojken.
Sen ska jag undra hur Ace of Base kom med i min last.fm-lista över spelade låtar. Hur gick det till egentligen?
Årets hittills bästa sommarprat kan jag ju länka till: Ulf Danielsson
Det ska jag skriva mer om när bakfyllan lagt sig. Det känns helt okej för tillfället men jag känner för att spela lite spel istället för att skriva om existentiella frågor. Ni förlåter mig nog.
Today I have a portugese ladyfriend visiting my blog. Portugese people are the friendliest in europe!
This post is for her cause she likes Muse even more than I do.
I’m not living
I’m just killing time
Your tiny hands
Your crazy kitten smile
Just don’t leave
Don’t leave
And true love waits
In haunted attics
And true love lives
On lollipops and crisps
Just don’t leave
Don’t leave
Ibland vill man bara spela något som är bra. Och enkelt. Och genialiskt. Men framförallt bra. En gammal klassiker. En låt av många som bidrog till att Moz är odödlig.
Min lista på fem aktiva superstjärnor, som alltså skrivit eller kommer skriva in sig i musikhistorien (högst ogenomtänkt och subjektivt):
Steven Patrick Morrissey
Jack White
Connor Oberst
Peter Doherty
Thom Yorke
Jag blev inte jättenöjd över listan. Den saknar kontinuitet och logik. Däremot blev jag väldigt sugen på att lyssna på Thoms soloalbum the Eraser. Speciellt hans aukustiska versioner på endel låtar som finns på youtube och är det bästa som finns ungefär. Men det var en annan historia. Egentligen ville jag ju bara berätta hur bra Morrissey är. Men jag har så höga tankar om min läsarskara att alla redan visste. Så därför var detta inlägg helt onödigt och du kan skriva i mitt kommentatorfält om du vill reklamera och få tillbaka 30 sekunder av ditt liv.
Men tror det redan är försent för det.
Fast, ändå?
Nu blev detta iofs lite konstlat och tillgjort men har du läst ända hit så kan du ju få en av de där akustiska framträdandena av Thom Yorke jag pratade så varmt om här ovan. Varsågod:
En av de bästa filmer jag sett.
Soundtracket är sett till sin helhet det absolut bästa. Alltså det absolut bästa jag någonsin upplevt. Då har jag ändå sett en hel del bra film i mitt liv. Dessa låtar får mig att känna mig liten och obetydlig på ett bra sätt. På ett låt-oss-åka-bil-hela-natten-ut-till-skogen-och-leva-där-sätt. På ett sätt som får mig lugn och harmonisk och äventyrlig och allt på en gång. Jag vill bara springa naken och skrika i på ett berg i en skog. Äsch, lyssna istället.
Ibland gör saknad dåliga saker med människor.
Fördelen med att göra covers på Håkan är att ingen kan komma och säga något om ens sångröst.
Allt handlar ju egentligen bara om texten och känslan när det gäller Håkan. Det är allt det egentligen handlar om. Känslan i hans ord. Allt som egentligen betyder sägs.
En gnagande känsla som sedan länge förbannar mig för att jag kastar bort allt jag fått.
Jag får bara fler saker, men när ska jag betala för allt?
Dagen tillägnas den perfekt halvspruckna sättet Steven sjunger make på i refrängen.
Nu ska jag steka pannkakor och sen ska jag hålla i tunga saker och lyfta upp dem för att sedan sätta ner de igen. Sen ska jag fundera på varför jag aldrig lärde mig skillnaden på de och dem.
Kom just hem. Fick för mig att spela in nåt. Den andra tagningen fick det bli eftersom jag sjöng mer fel på den första.
Gitarren förblir ostämd med vilje. Rösten är dock inte inverterat autotunad tyvärr utan jag låter så på riktigt.
Jesus don’t want me for a sunbeam – Nirvanacover (Nirvana gjorde i sin tur cover av det eminenta bandet the Vaselines)
Nirvana har sedan första lyssningen varit en av mina absoluta favoritband. Råheten och passionen. Glöden och energin. All den livserfarenhet som ryms i en distad gitarr och en härdad whiskeystämma. Det understår mig inte att skriva mer om Kurt Cobain och hans eminenta band. Nu ville jag mena att jag inte var värdig att skriva om Nirvana, men använde ordet understår helt fel.
Däremot skulle jag ju kunna understå mig att skriva lite om min relation till Jesus. Kristendomen har alltid fått mig att känna dåligt samvete blandat med trygghet, frid och skepsis. När jag var liten var jag livrädd för det stora ingenting som kanske väntar oss när vi dör.
Jag tänkte att bakom ingenting väntar ingenting och bakom det väntar ingenting. Jag pratade med min lågstadielärare Sylvi om det. Kommer mycket väl ihåg mitt cirkelresonemang jag förde med henne i klassrummet. Att jag var rädd för att rymden skulle försvinna. Hur jag insåg att ingenting skulle finnas kvar om rymden försvann. Jag tror inte min lärare gav mig något bra svar.
Sedan dess jag har funderat på om Gud skulle göra något om rymden försvann eller om han skiter i oss. Om han skulle göra så att rymden aldrig slutade finnas: Frid.
Jag var med i en kristen musikal och gillade att gå in i kyrkor och andas luften däri. Det gör jag fortfarande: Trygghet.
Något jag hatar är kristna fundamentalister. Sektmedlemmar. Ett flertal trångsynta präster i katolska kyrkan. Amerikas syn på kristendom. Evolutionsförnekare. Skenheliga människor. Människor som inte klarar av att se Muhammed avtecknad. Abortmotståndare. Jehovas vittnens horribla hierarkier och det som de smorda och de äldste gör med dess medlemmar: Skepsis.
När jag bryter mot den kristna moral som Sverige ändå på något sätt vilar på, när jag kommer på mig själv med en mer liberal syn än vad som är traditionellt sett moraliskt försvarbart inom vitt skilda områden: Dåligt samvete.
Det är såhär. Religion är alla de orden för mig. Jag accepterar att vissa låter det negativa väga tyngre än det positiva. Jag accepterar att alla religioner har sina böcker, hattar och förtrycksmetoder. Och jag accepterar de som ser kärleksbudskapet i nya testamentet och andra skrifter. Jag accepterar de som bara vill ha ett sammanhang för att slippa tänka att allt i rymden kan försvinna.
Själv tror jag på energi och evolution, naturens lagar och dess egna förträfflighet fungerar som en slags Gud. Jag är säker på att naturen har ett inbyggt försvar emot total utplåning. Därför tror jag också att min själ bara råkar bo i min kropp i detta nu och att jag även fast jag troligtvis bara kommer kunna reflektera kring det just i denna livsform alltid kommer finnas på ett eller annat sätt. Det är bara nu jag har turen att kunna njuta av solnedgångar, ljudvågor, pretentiösa meningar, spegelblanka sjöar och obskyra youtubeklipp på zigenarpunk från 90-talet. Och det har inte Gud lagt sig i. Det har bara blivit så. Nästa gång är jag troligtvis ett grässtrå eller en bakterie. Men det kanske också är kul, det vet man inte. Är nog varken bättre eller sämre än jag har det nu. För jag kommer inte ha en aning om vad charmen med zigenarpunk eller solnedgångar är när jag är ett grässtrå. Jag kommer bara mest vara grön. Och även då kommer jag skita i vad som står i en ganska så underhållande men dock väldigt omodern bok som nån skicklig marknadsförare döpt till Bibeln.
Nu blir det mat och självhat. Mest mat.
Dagen antog en spegelblank fridfullhet och jag flöt med den. Jag såg mina bröder lyckliga. Hundar drog mig fem kilometer runt någon slags skog. Skulle jag hunnit lyssna på något idag så skulle det ha varit belle and sebastians Dog on Wheels.
”Every song I ever wrote was written for you,
written for you…”
My Personal Desires 