Let’s build a home.

Det bästa rockframträdandet du någonsin kommer att beskåda. Fast de orden räcker ju inte till såklart.

Once there was a poem to rip apart.

Delar ur en dikt jag skrev den 17 mars 2010.

”utan att tänka efter så har man gett upp för längesen
jag avsätter inte längre tid för eldar och flygplansvingar
dricker alldeles för lite sprit
tycker inte särskilt mycket synd om mig själv och
mitt självförtroende är mycket bättre än det borde vara

Jag publicerar för många genomtänkta texter
ljudvågor passerar mig utan att jag får existentiell ångest
jag klarar av att ta mig till skolan flera dagar i rad
jag klarar av att ta på mig nytvättade kläder
jag klarar av

men det som stör mig mest
och det är mycket som stör mig
är att mest av allt så
saknar jag

jag går inte på smala konserter längre
attackkysser inte med några främlingar på skoj
jag hatar inte längre all hiphop
jag hatar inte längre samhällets allmänna kulturella förfall och kvällstidningarnas intelligensförakt
jag hatar inte längre någonting

utan att tänka efter före jag skriver det här så
skiter jag i om det gör ett avtryck i dig och ditt liv
trots att jag en gång brann för förändring och ideal
och korta men kärnfulla slagord om frihetens överlägsenhet
hur man är tvungen att ha vinglat på 47 trottoarkanter och spillt 2,8 liter vin på golv, t-shirts och andra personer för att veta vad jag pratar om”

Nu kan jag inte bestämma mig för om det var bra eller dåligt skrivet. Eller exakt vad jag menade. Men nu står det här.

Och då får det vara bra så.

Inverted people and then there’s the Rain.

Jag sprang i vallaskogen och ju mer jag sprang, ju mer regnade det. Det slutade med att jag sprang ett par ggr upp och ner i den där backen där barnen åker pulka på vintern. För varje gång regnade det mer och jag tänkte bara mer mer mer. Och då kom det mer regn.
Det var som att jag äntligen kände mig levande igen. Samma känsla igår. Jag glömde att berätta om min minifestival jag hade utanför mitt fönster då. Det var jag, två öl och the drums i öronen. Jag drömde om små indiespelningar i Manchester på 90-talet, jag drömde att jag var smal och hade mörkare hår. Jag drömde om ray-banbrillor och lite för korta och slarvigt uppvikta jeans.  Märkessneakers.

Men idag ville jag bara ha regn. Och det kom regn.

Ibland måste man inte tänka på du, jag och vi. Ibland måste man bara drömma om frihet och ansvarslöshet och ungdom. Blixtförälskande ögonblick som en hare eller ett plask i vattnet, knallgula kantareller eller en sluttning full av smultron. Det är kanske det som betyder något i slutändan. Det är kanske det man kan lita på. Allt grönt, allt blått, allt med färg. Allt som luktar allt som känns.

Treochenhalvminut in i arcade fires nya låt exploderar dom. Det vibrerar av någonting ordlöst som inte går att beskriva. Som vi dödliga inte ska förstå oss på. Jag är inte religiös men samtidigt är jag väldigt troende. Jag tror att vi behöver springa upp och ner för en backe ensamma. Tills hjärtat bultar i en vansinnestakt. Tills vi vet att vi bara är djur som måste leva. Det tror jag på.

Vi måste också sakna för mycket. Vi måste bli missnöjda när känslor förblir obesvarade. Möta omvärldens oförstående blickar. För alla känner likadant, men det är inte alla som tillslut vågar springa ut i regnet. Det är inte alla som hört arcade fire. Det är inte alla som vågar åka ensamma någonstans. Det är inte alla som får eller vågar säga det de egentligen måste.

Det är inte heller alla som vågar vara löjliga. Petiga, känsliga, slutna, sköra, rädda. Man får. Man ska. Om man måste. Och man måste. Tror jag. Man måste tro också. För det går alltid över. Kanske är det enda man måste är att ha någon där. För ju fler idioter som befolkar vår planet ju svårare är det att hitta inversa idioter.

Men man måste våga tro att de finns.

Nu ska jag släcka ner i min lägenhet och fortsätta torka. Och om jag blir sjuk så var det ändå värt det. Det är alltid värt det. Generellt.

Vi måste fortsätta tro på allas inverterbarhet. Och har vi fel så är vi, jämfört med regnet, helt jävla chanslösa ändå.

The Drums – Best Friend

Jag firar en ny och vackrare blogg med låten som beskriver känslan som funnits inom mig hela den här omedgörligt sprakande och skakande sommaren.