Ibland gör saknad dåliga saker med människor.
Fördelen med att göra covers på Håkan är att ingen kan komma och säga något om ens sångröst.
Allt handlar ju egentligen bara om texten och känslan när det gäller Håkan. Det är allt det egentligen handlar om. Känslan i hans ord. Allt som egentligen betyder sägs.
En gnagande känsla som sedan länge förbannar mig för att jag kastar bort allt jag fått.
Jag får bara fler saker, men när ska jag betala för allt?
Dagen tillägnas den perfekt halvspruckna sättet Steven sjunger make på i refrängen.
Nu ska jag steka pannkakor och sen ska jag hålla i tunga saker och lyfta upp dem för att sedan sätta ner de igen. Sen ska jag fundera på varför jag aldrig lärde mig skillnaden på de och dem.
Kom just hem. Fick för mig att spela in nåt. Den andra tagningen fick det bli eftersom jag sjöng mer fel på den första.
Gitarren förblir ostämd med vilje. Rösten är dock inte inverterat autotunad tyvärr utan jag låter så på riktigt.
Jesus don’t want me for a sunbeam – Nirvanacover (Nirvana gjorde i sin tur cover av det eminenta bandet the Vaselines)
Nirvana har sedan första lyssningen varit en av mina absoluta favoritband. Råheten och passionen. Glöden och energin. All den livserfarenhet som ryms i en distad gitarr och en härdad whiskeystämma. Det understår mig inte att skriva mer om Kurt Cobain och hans eminenta band. Nu ville jag mena att jag inte var värdig att skriva om Nirvana, men använde ordet understår helt fel.
Däremot skulle jag ju kunna understå mig att skriva lite om min relation till Jesus. Kristendomen har alltid fått mig att känna dåligt samvete blandat med trygghet, frid och skepsis. När jag var liten var jag livrädd för det stora ingenting som kanske väntar oss när vi dör.
Jag tänkte att bakom ingenting väntar ingenting och bakom det väntar ingenting. Jag pratade med min lågstadielärare Sylvi om det. Kommer mycket väl ihåg mitt cirkelresonemang jag förde med henne i klassrummet. Att jag var rädd för att rymden skulle försvinna. Hur jag insåg att ingenting skulle finnas kvar om rymden försvann. Jag tror inte min lärare gav mig något bra svar.
Sedan dess jag har funderat på om Gud skulle göra något om rymden försvann eller om han skiter i oss. Om han skulle göra så att rymden aldrig slutade finnas: Frid.
Jag var med i en kristen musikal och gillade att gå in i kyrkor och andas luften däri. Det gör jag fortfarande: Trygghet.
Något jag hatar är kristna fundamentalister. Sektmedlemmar. Ett flertal trångsynta präster i katolska kyrkan. Amerikas syn på kristendom. Evolutionsförnekare. Skenheliga människor. Människor som inte klarar av att se Muhammed avtecknad. Abortmotståndare. Jehovas vittnens horribla hierarkier och det som de smorda och de äldste gör med dess medlemmar: Skepsis.
När jag bryter mot den kristna moral som Sverige ändå på något sätt vilar på, när jag kommer på mig själv med en mer liberal syn än vad som är traditionellt sett moraliskt försvarbart inom vitt skilda områden: Dåligt samvete.
Det är såhär. Religion är alla de orden för mig. Jag accepterar att vissa låter det negativa väga tyngre än det positiva. Jag accepterar att alla religioner har sina böcker, hattar och förtrycksmetoder. Och jag accepterar de som ser kärleksbudskapet i nya testamentet och andra skrifter. Jag accepterar de som bara vill ha ett sammanhang för att slippa tänka att allt i rymden kan försvinna.
Själv tror jag på energi och evolution, naturens lagar och dess egna förträfflighet fungerar som en slags Gud. Jag är säker på att naturen har ett inbyggt försvar emot total utplåning. Därför tror jag också att min själ bara råkar bo i min kropp i detta nu och att jag även fast jag troligtvis bara kommer kunna reflektera kring det just i denna livsform alltid kommer finnas på ett eller annat sätt. Det är bara nu jag har turen att kunna njuta av solnedgångar, ljudvågor, pretentiösa meningar, spegelblanka sjöar och obskyra youtubeklipp på zigenarpunk från 90-talet. Och det har inte Gud lagt sig i. Det har bara blivit så. Nästa gång är jag troligtvis ett grässtrå eller en bakterie. Men det kanske också är kul, det vet man inte. Är nog varken bättre eller sämre än jag har det nu. För jag kommer inte ha en aning om vad charmen med zigenarpunk eller solnedgångar är när jag är ett grässtrå. Jag kommer bara mest vara grön. Och även då kommer jag skita i vad som står i en ganska så underhållande men dock väldigt omodern bok som nån skicklig marknadsförare döpt till Bibeln.
Nu blir det mat och självhat. Mest mat.
Dagen antog en spegelblank fridfullhet och jag flöt med den. Jag såg mina bröder lyckliga. Hundar drog mig fem kilometer runt någon slags skog. Skulle jag hunnit lyssna på något idag så skulle det ha varit belle and sebastians Dog on Wheels.
”Every song I ever wrote was written for you,
written for you…”
Jag såg en fantastisk film igår kväll/natt: http://www.imdb.com/title/tt1229360/
Blev inspirerad och spelade in lite spontanfulblues i monokvalitet. Det finns att lyssna på här: Fulblues
Det bästa rockframträdandet du någonsin kommer att beskåda. Fast de orden räcker ju inte till såklart.
Delar ur en dikt jag skrev den 17 mars 2010.
”utan att tänka efter så har man gett upp för längesen
jag avsätter inte längre tid för eldar och flygplansvingar
dricker alldeles för lite sprit
tycker inte särskilt mycket synd om mig själv och
mitt självförtroende är mycket bättre än det borde vara
Jag publicerar för många genomtänkta texter
ljudvågor passerar mig utan att jag får existentiell ångest
jag klarar av att ta mig till skolan flera dagar i rad
jag klarar av att ta på mig nytvättade kläder
jag klarar av
men det som stör mig mest
och det är mycket som stör mig
är att mest av allt så
saknar jag
jag går inte på smala konserter längre
attackkysser inte med några främlingar på skoj
jag hatar inte längre all hiphop
jag hatar inte längre samhällets allmänna kulturella förfall och kvällstidningarnas intelligensförakt
jag hatar inte längre någonting
utan att tänka efter före jag skriver det här så
skiter jag i om det gör ett avtryck i dig och ditt liv
trots att jag en gång brann för förändring och ideal
och korta men kärnfulla slagord om frihetens överlägsenhet
hur man är tvungen att ha vinglat på 47 trottoarkanter och spillt 2,8 liter vin på golv, t-shirts och andra personer för att veta vad jag pratar om”
Nu kan jag inte bestämma mig för om det var bra eller dåligt skrivet. Eller exakt vad jag menade. Men nu står det här.
Och då får det vara bra så.
Jag sprang i vallaskogen och ju mer jag sprang, ju mer regnade det. Det slutade med att jag sprang ett par ggr upp och ner i den där backen där barnen åker pulka på vintern. För varje gång regnade det mer och jag tänkte bara mer mer mer. Och då kom det mer regn.
Det var som att jag äntligen kände mig levande igen. Samma känsla igår. Jag glömde att berätta om min minifestival jag hade utanför mitt fönster då. Det var jag, två öl och the drums i öronen. Jag drömde om små indiespelningar i Manchester på 90-talet, jag drömde att jag var smal och hade mörkare hår. Jag drömde om ray-banbrillor och lite för korta och slarvigt uppvikta jeans. Märkessneakers.
Men idag ville jag bara ha regn. Och det kom regn.
Ibland måste man inte tänka på du, jag och vi. Ibland måste man bara drömma om frihet och ansvarslöshet och ungdom. Blixtförälskande ögonblick som en hare eller ett plask i vattnet, knallgula kantareller eller en sluttning full av smultron. Det är kanske det som betyder något i slutändan. Det är kanske det man kan lita på. Allt grönt, allt blått, allt med färg. Allt som luktar allt som känns.
Treochenhalvminut in i arcade fires nya låt exploderar dom. Det vibrerar av någonting ordlöst som inte går att beskriva. Som vi dödliga inte ska förstå oss på. Jag är inte religiös men samtidigt är jag väldigt troende. Jag tror att vi behöver springa upp och ner för en backe ensamma. Tills hjärtat bultar i en vansinnestakt. Tills vi vet att vi bara är djur som måste leva. Det tror jag på.
Vi måste också sakna för mycket. Vi måste bli missnöjda när känslor förblir obesvarade. Möta omvärldens oförstående blickar. För alla känner likadant, men det är inte alla som tillslut vågar springa ut i regnet. Det är inte alla som hört arcade fire. Det är inte alla som vågar åka ensamma någonstans. Det är inte alla som får eller vågar säga det de egentligen måste.
Det är inte heller alla som vågar vara löjliga. Petiga, känsliga, slutna, sköra, rädda. Man får. Man ska. Om man måste. Och man måste. Tror jag. Man måste tro också. För det går alltid över. Kanske är det enda man måste är att ha någon där. För ju fler idioter som befolkar vår planet ju svårare är det att hitta inversa idioter.
Men man måste våga tro att de finns.
Nu ska jag släcka ner i min lägenhet och fortsätta torka. Och om jag blir sjuk så var det ändå värt det. Det är alltid värt det. Generellt.
Vi måste fortsätta tro på allas inverterbarhet. Och har vi fel så är vi, jämfört med regnet, helt jävla chanslösa ändå.
Jag firar en ny och vackrare blogg med låten som beskriver känslan som funnits inom mig hela den här omedgörligt sprakande och skakande sommaren.
My Personal Desires 