Jag har skött vissa saker i mitt liv illa på sistone. Men nu är jag på väg tillbaka igen.

Att min far verkar gladare än pålänge. Min far gillar att köra traktor och flytta på stubbar. Jag är imponerad av min far.

Att äta lövbiff och klyftpotatis med sallad till. Hur kan sallad vara så gott? Jag förstår inte.

Att se på bra film.

Att spela gitarr. Helst ostämd gitarr.

Att springa länge och lyssna på någon intressant sommarpratare.

Att klättra i träd och palla äpplen.

Att vara uppe för länge på natten.

Att mina matlabscript slutligen kompilerades utan fel efter flera dagars felsökning, febrilt letande i manualer och googlande och annat slit.

Att skriva egna låtar och få till enstaka rader i någon dikt.

Att titta på fotboll och att spela fotboll.

Att jag har mina syskon.

Att mina föräldrar skulle göra allt för oss.

Att jag har någon att vakna tillsammans med ibland.

Att räkna matte.

Att bada naken mitt i natten.

Att känna sig behövd av någon.

Att laga god mat åt någon annan.

Att jag inte äger så många saker.

Att åka skidor.

Att grubbla på filosofiska frågor.

Att lära sig en massa saker.

Att läsa en riktigt bra dikt.

Att stanna hemma en fredag själv och titta på serier.

Att spela pingis.

Att vara social med spännande människor.

Att gå runt i en annan stad och låtsas vara någon annan.

Att gå runt i en annan stad och vara sig själv.

Att ha diskussioner på fyllan om filosofi och andra saker man inte behärskar.

Att fiska.

Att vara berusad av alkohol eller själva livet och vingla och skratta för att det bubblar inuti av energi och livskraft som bara vill ut.

Att lyssna på Ed Harcourt, Håkan Hellström eller Morrissey live och se hur det glöder i deras ögon.

Att ha vänner som vågar gå sin egen väg.

Att vara på jakt efter sin egna väg och känna att det åtminstone går åt rätt håll.

Att internet finns.

Att min blogg är befriad på gammal smuts och framstår som vacker, skör och kantig. Ärlig.

Att du läst ända hit och bestämt dig för att också skriva om det som skapar positiv energi i ditt liv i syfte att känna tacksamhet och koppla bort det som gör dig orolig och svag i din vardag.

Att man i sin egna blogg får vara precis hur pretentiös man vill.

Men det är ändå aldrig försent.

Allt sker så definitivt för sent,
och ingenting jag gör kan bli som jag vill.
För det är bara när allt redan skett som jag vet,
hur jag ville att det skulle bli.

Jag förundras över hur hela mitt hjärta
ändå verkar vilja leva.
Precis åt alla håll och kanter,
på alla sätt och vis.

Kanske kommer jag någon gång
kunna försonas med min tid.
Kanske kommer jag någon gång
kunna förlåta mina förluster.

Jag lovar härmed
att om tiden låter
mig förlåta mig
med tiden

låter jag mitt hjärta banka högre än alla susande träd
en regnvåt höstkväll precis mitt i allt i det nu
som jag lärt mig sluta drömma om att fånga in.

Istället ska mitt hjärta banka flera slag varje minut
åt alla håll och kanter och på alla sätt och vis
under resten av den tid som utlånats till mig.

(Dikten är inspirerad av frikyrkopastorn, ex-alkoholisten och musikkännaren
Olles fantastiska sommarprat.
Och av alla träd som talat till mig de mil jag flytt tiden
och mig själv i en allt högre fart i skogen bredvid där jag bor.)

Länk till Olle Carlssons sommarpratarsida:
Sommarprat med Olle

Sen ska jag undra hur Ace of Base kom med i min last.fm-lista över spelade låtar. Hur gick det till egentligen?

Årets hittills bästa sommarprat kan jag ju länka till: Ulf Danielsson
Det ska jag skriva mer om när bakfyllan lagt sig. Det känns helt okej för tillfället men jag känner för att spela lite spel istället för att skriva om existentiella frågor. Ni förlåter mig nog.

Just don’t leave
Don’t leave

There is a light cover

Min lista på fem aktiva superstjärnor, som alltså skrivit eller kommer skriva in sig i musikhistorien (högst ogenomtänkt och subjektivt):

Steven Patrick Morrissey

Jack White

Connor Oberst

Peter Doherty

Thom Yorke

Jag blev inte jättenöjd över listan. Den saknar kontinuitet och logik. Däremot blev jag väldigt sugen på att lyssna på Thoms soloalbum the Eraser. Speciellt hans aukustiska versioner på endel låtar som finns på youtube och är det bästa som finns ungefär. Men det var en annan historia. Egentligen ville jag ju bara berätta hur bra Morrissey är. Men jag har så höga tankar om min läsarskara att alla redan visste. Så därför var detta inlägg helt onödigt och du kan skriva i mitt kommentatorfält om du vill reklamera och få tillbaka 30 sekunder av ditt liv.

Men tror det redan är försent för det.

Fast, ändå?

Nu blev detta iofs lite konstlat och tillgjort men har du läst ända hit så kan du ju få en av de där akustiska framträdandena av Thom Yorke jag pratade så varmt om här ovan. Varsågod:

Soundtracket är sett till sin helhet det absolut bästa. Alltså det absolut bästa jag någonsin upplevt. Då har jag ändå sett en hel del bra film i mitt liv. Dessa låtar får mig att känna mig liten och obetydlig på ett bra sätt. På ett låt-oss-åka-bil-hela-natten-ut-till-skogen-och-leva-där-sätt. På ett sätt som får mig lugn och harmonisk och äventyrlig och allt på en gång. Jag vill bara springa naken och skrika i på ett berg i en skog. Äsch, lyssna istället.